elinanna.blogg.se

I torsdags var jag grymt stressad, skulle med tåget till Göteborg för att träffa min vän Erika. 17 minuter över fyra skulle tåget avgå och jag sladdade in på stationen ungefär 16 och en halv minut över fyra. Slänger mig ur bilen, glömmer att låsa bilen och gör ett rejält språng mot perrongen. Exakt 17 minuter över fyra står jag där med andan i halsen och en puls på 200. Men det kommer inget tåg. Och jag väntar lite till, men det händer fortfarande ingenting. Men så säger en röst i högtalaren att tåget mot Göteborg är försenat i flera minuter.

Jag blir irriterad. Sjukt irriterad, jag bygger upp en orelevant ilska mot de här tåget som fått mig att stressa så och nu inte behagar att komma. Jag hatar tåget. Jag hatar SJ. Jag hatar Sverige. Allt de där hinner jag tänka innan tåget rullar in på stationen tio minuter försenat.

Vet ni vad jag gör då?
Jag applåderar. Jag applåderar tåget. Jag kommer på mig själv med att applådera. Men det är ingen snäll applåd, det är en hånanade applåd. En sån där applåd man applåderar när någon tappar tallriken i matsalen. " Bra jobbat polarn" typ så. " Bra jobbat tåget, super, verkligen. Vilken tur att du kom i tid tåget, de gjorde du bra, verkligen" NOT! En sån applåd. Och detta gör jag omedvetet. Medans människorna runt omkring mig tittar lite på mig.